Tjejvättern i September
Kategori: Allmänt
För snart 2 veckor sedan körde jag tjejvättern. Ett lopp som vanligtvis brukar hållas i början av juni. Det var 4:de gången som jag körde det loppet. Mitt första lopp körde jag 2008 när jag precis skulle sluta nian. Då åkte jag med mamma och hennes kusin. Jag och mamma hade tränat en hel del och det loppet kändes väldigt bra. På den tiden hade loppet en annan bansträckning och den var då bara 9 mil. Efter det första loppet blev det ett långt uppehåll tills jag fick för mig att cykla igen 2017. Innan dess hade loppet hunnit utvecklas en del och flyttat på sig helt. Det var bara starten och målet som var i samma stad som alltid. Det var då jag insåg att det var lättare att få för sig att ge sig ut och träna om man har något att träna till. Så planen var att försöka åka det här loppet varje år. Men då någon hade snott min cykel så fick jag nöja mig med att åka på en 3 växlad cykel och det var inte det lättaste. Jag åkte på den året därpå 2018 men insåg snabbt att jag behövde köpa en ny tills nästa runda. Då min syster gifte sig på samma dag som tjejvättern 2019 så blev det inget lopp det året. Förra året så var allt inställt men i år så var det dags igen.
Idag är loppet vänt åt hel fel håll och är 10 mil. Jag kan förstå att man väljer att flytta loppet så att det ligger närmare Vättern då det trots allt heter Tjejvättern. I dagsläget åker man först upp till Borghamn där det första depåstoppet är för att sedan åka upp för den jobbigaste backen i hela Östergötland, Omberg. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur någon kan vara så dum att de leder upp banan upp för denna hemska backe. En backe som majoriteten av cyklisterna i loppet faktiskt går upp för. Varje gång jag har åkt upp för den backen har jag ifrågasatt varför jag ens gör det här. Resten av loppet är däremot väldigt platt. Efter att man kört upp och sen ner ifrån Omberg så kör man vidare mot Rök. Nytt för i år var att de hade försökt ta bort så många vänstersvängar som möjligt så istället för att svänga åt vänster som vi brukar efter ombergsbacken så åkte vi alltså åt höger. Med tanke på att hela banan är som en stor vänstersväng så hade det nog varit lättare att bara byta håll på banan. Men det fungerade ganska bra ändå på grund av deras små ändringar längs med banan. Depå 2 är då i Rök men där brukar jag sällan stanna. Jag cyklade nu vidare mot Skänninge via Väderstad. Innan man kom till Väderstad så var det även här en liten ändring i banan. Då man vanligtsvis åker vägen förbi Väderstad verken. Nu åkte vi runt allt och kom in via en rondell in till Väderstad. Vägen mellan Väderstad och Skänninge var den samma som alltid. Väl framme vid depån i Skänninge så var det bara 2 mil kvar så där stannade man bara lite snabbt. Den största förändringen längs med banan var nog efter Skänninge. Vanligtvis åker man mot Fivelstad där man svänger av mot Fågelstad för att sedan åka in på gamla skänningevägen. Det här året åkte man däremot gamla skänningevägen hela vägen in till Motala där målet ligger. Då jag brukade träna den vägen när jag bodde i Skänninge så var det för min del en bra förändring som jag redan kunde utantill. Det var dock den vägen med mest trafik på av hela sträckan vilket jag tyckte var riktigt respektlöst då det finns en ny väg som är mycket snabbare.
Men hur var det nu då att ha loppet i september istället för i juni. Jo då det gick riktigt bra, men på morgonen när vi startade så var det riktigt kallt. Till skillnad ifrån andra år så var man tvungen att ha en jacka och en tröja och vantar. Då jag inte hade några cykelvantar med hela fingrar så fick det bli att ha vanliga fingervantar över cykelvantarna. Men det gick ändå väldigt bra och den nya cykeln som jag inhandlat enbart för detta tillfälle visade sig vara ett bra köp då jag slog mitt person bästa.
Jag föredrar nog ändå att ha loppet då det brukar men jag är glad för att det kunde genomföras på ett bra och säkert sätt och att det inte var tvunget att vara inställt ännu ett år.
